DAY 52 – Torsdag 25 februari
Idag vaknade vi upp till frukost med perfekt rostade mackor. Archie fäller kommentaren ”Den här mackan är verkligen perfekt rostad. Det är inte ofta man ser det.” Filosof.
Vi hade tänkt surfa idag men jag känner på mig att jag kommer va så sjukt dålig att det inte känns värt att ens försöka. Haha. Vi bokade en bussbiljett till Ubud istället.
Fastnar stående framför tvn, precis som hemma.
Väntade med en katt i solen och jag glömde visst min mobil på laddning här. Insåg det när vi hoppat in och bussen precis börjat rulla. Archie fick hoppa ut och springa tillbaka till hostlet efter min ovärderliga iPhone 4S. Utan den kan jag ju inte blogga. Liksom.
Det va OBESKRIVLIGT varmt i den lilla bussen. Svetten rann på ryggen.
Regnet var varmt välkommet.
Framme i lilla Ubud letade vi efter ett hostel vi rekat i förväg.
Här är höns lika vanliga på gatan som duvorna där hemma typ.
Till slut hittade vi Nick’s Homestay innanför en gränd.
Hej! Här bor vi.
Vi åt lunch lagom till att hällregnet kom. Det regnar minst en gång om dagen här.
Vi täckte oss med myggmedel och hängde sedan på vår ”terass” hela eftermiddagen med varsin bok. Archie, som alltid är nyfiken i en strut, skulle bara lyfta upp lerkrukan (askfatet) för att titta ner i hålet och se vad det va för nåt. Ut ur det lilla hålet flyger en livrädd ödla och jag ser bara i ögonvrån hur Archie kastar askfatet genom luften, hur ödlan flyger och hur Archie skriker sitt räddaste skrik! UUUUUH!!!! ”Vad fan håller du på med?!” skriker jag som också blir livrädd. ”Amen jag skulle ju bara kolla lite!” Askfatet kostade typ 50 spänn i ersättning. En hel dagsbudget typ…
Utebliven information vid incheckning:
Jo. Så va det den lilla detaljen… Mellan 18.00-00.00 varje kväll kommer en grupp människor i byggnaden bredvid att öva inför den stora nyårsparaden. Det är inte så farligt. De kommer bara att sjunga som en sekt, slå ashårt på trummor, xylofoner och koklockor helt orytmiskt och oförutsägbart. Ljudnivån är inte så farlig. Det kommer bara kännas som om de står lutade över er i sängen och att ni kommer dö. Och när ni tror att det är slut så börjar det igen. När ni minst anar det. Tack för att ni lyssnade.
Men himlen va fin! Och vi va glada ändå.
På kvällen drack vi lemonjuice och åt på en billig restaurang för att få lite lugn och ro från ”musiken”. Sedan skrattade vi oss till söms (gick inte sova förrän de slutat vid midnatt.) Ljudet va bara så orimligt.
• • • • • • 
DAY 53 – Fredag 26 februari
Idag ligger den mysiga innergården stilla och tyst i morgonsolen. Inget vittnar om gårdagens kaos…
Kanske bara att fåglarna som sitter överallt kändes lite kocko.
Vi fick frukost innan vi hyrde en moppe.
Sedan körde vi norrut i ca 2h och kom till Lake Batur.
Vi åt lunch med sjukt fin utsikt över Batur Volcano och sjön.
Hej här är jag.
På vägen dit försökte en man få oss att stanna vid sidan av vägen genom att köra upp bredvid oss med sin moppe och låtsas att han va civilpolis. ”Police ahead! Stop.” Han försökte flera gånger men vi körde bara vidare och till slut gav han upp. En kvinna som sålde frukt mitt ute i ingenstans försökte också ”varna oss för polisen” och viftade med armarna mitt ute i vägen för att stoppa oss. Vi stannade så klart inte. Och det kom aldrig någon polis längre fram. Jag hade läst på lite innan om hur korrupt polisen är här. Att vi måste muta dem om de stoppar oss, även om vi har rätt papper och inte gjort något fel. De tycker det är gött att tjäna lite extra pengar i egen ficka helt enkelt så de stoppar ofta turister utan anledning. Läste även om turister som blivit stoppade av en eller två kvinnor. När de väl stannat sprang fler personer fram och höll inne bromsen på moppen samtidigt som de rånade dem. Vi körde därför efter mottot: ”Stanna aldrig så vida personen inte har riktig polisuniform och ser farlig ut. Och har han det – gasa och kör förbi!”
Vägen tillbaka gick dock smidigare och vi stannade till vid Rice Terraces.
Dom odlar alltså ris här. Och det va väldigt fint.
Det är väldigt mycket turister här. Alltså finns det marknader där turisterna kan köpa saker. Pooja som vi mötte på Borneo sa att denna marknaden skulle va den billigaste kring hela Ubud. Slöseri på billighet i så fall eftersom de mest sålde tavlor och stora lapptäcken. Hur ska man frakta hem sånt?
Vid 15 gick vi på yoga! Jag är ingen yogafantast men gillar det alltid när jag väl går på det. Är så glad att Archie ville följa med och testa. Han kunde ju lika gärna vägrat. Höll på att gå under av humor på min matta när instruktören säger ”nu ska vi skratta allihopa”. Jag bara tittade på Archie och bröt ihop av skratt redan där. Han är SÅ obekväm i sånna situationer. Har ni sett Johan Rehborg i detta klippet? Typ så. Sedan somnade Archie på avslappningen och när vi gick där ifrån erkände han att ”Jag hade det trevligt. MEN. Jag kommer förmodligen aldrig att göra om det igen.”
På kvällen gick vi ut och åt.
Jag: ”Jag tar en lemon juice.”
Han: ”Jag ska bara ha vatten.”
Jag: ”Okej. Säker?”
Han: ”Säker.”
5 minuter senare…
Han: ”Du, den där juicen ser ju god ut…” Och sänker halva glaset med orden ”EN klunk! Det va EN klunk!”
Story of my life.
Ubud är ju känt för sina många yoga ställen och vegetariska restauranger så vi testade båda sakerna idag. Eller aa. Archie åt kött och jag åt veggo.
Sedan gick vi hem till den där jäfla ”musiken” igen. Vi sov inte så gott…
• • • • • • 
DAY 54 – Lördag 27 februari
God morgon! Vi fick sovit lite i natt i alla fall.
Idag letade vi runt i stan efter en bankomat som inte va ”kapad”. Alla varnar oss för skimning här och rekommenderade att ta ut pengar från bankomater utanför banker och inte de utanför supermarkets. Och här är cash king så vi behövde verkligen en… Tog ut 2 miljoner.
Sedan checkade vi ut.
Och köpte en biljett till Lombok. Vi har sett många olika varianter av ”Archie” nu.
Vi tog buss till Padang där vi hoppade på en färja mot Lombok och Giliöarna.
Vi va dom enda, ihop med ett engelskt par, som hoppade av på Lombok. Alla andra skulle till Giliöarna.
Vi delade en taxi med dem ner till Mantaram som är Lomboks huvudstad. Vi visste inte riktigt vart vi skulle eftersom vi inte rekat så noga inför detta… Vi tänkte att vi tar samma som de hade bokat då. Vi åkte i en timma och sedan va hotellet såklart fullt när vi kom fram. Taxichauffören tipsade oss om att åka tillbaka till Sengiggi eftersom det inte fanns någonting att göra här i Mantaram. Vad ska ni göra här? Suck… Så här går det när man inte har någon plan. Han skulle ändå åka tillbaka samma väg så vi fick åka med gratis. Tillbaka dit vi började.
Vi checkade in här och ekonomi-kompenserade genom att äta nudlar till middag.
