DAY 37 – Onsdag 10 februari

God morgon! Direkt efter frukost vid 07 gick vi ner till jetin för att åka ut till Kapalai Island.

Första dyket blev på Kapalai House Reef. Det är en mäktig känsla att titta upp mot ytan och ha ett stort blått hav fullt av liv ovanför huvudet.

Sedan skulle vår divemaster Ahmad visa oss ”Elvis”. En 3m lång giant morray eel. Jag fattar inte hur jag lyckades missa den, men jag förstod inte vad han ville visa. Vad!? Till sist tog Ahmed tag i min arm och drog mig närmare. Såg den inte förrän den va 10 cm från mitt face! Skrek-skrattade rätt ut i masken! Jääävlar!

Det fetaste vi sett! Tydligen gillade Elvis att bli kliad i nacken.

Innan nästa dyk hade vi surface interval på båten med chokladkakor och te. Jag åt säkert 12st. Blir så jäkla hungrig hela tiden…

Sedan dök vi på Sui Sui point utanför Kapalai. Alla dyk här är extremt bra. Man blir bortskämd.

Simmade sakta sida vid sida med en green turtle från revet mot öppet hav. Som terapi ♡ Hälsade även på denna som försökte sova.

Vi åkte tillbaka till Mabul för lunch. Kuriosa: Oljeriggen där ute är tydligen flyttad hit och ombyggd till ett hotell som har en 5-stjärnig kock i köket. Slut.

Dagens tredje dyk blev på Awas som ligger precis utanför jetin. Sjukt att man kan kliva rakt ut från bryggan rätt ner i en annan värld.

Här hittade vi gigantiska green turtles. Dom va lika stora som mig!

Just chilli’n.

Vi simmade tillbaka till jetin på Mabul när vi sagt hej då till sköldpaddorna. Sedan anmälde vi oss till kvällens night dive och hängde lite här medan vi väntade in solnedgången.

Precis bredvid bryggan vi utgår ifrån varje dag börjar skjulen till en fattig liten by. Vår divemaster Michelle berättade att folket här ursprungligen är nomader som levt på sina båtar ute till havs men som insett hur bekvämt det är att bo på land. De slog rot här på Mabul, inne på fastlandet och på andra öar runt omkring och har bildat små byar. De är superfattiga, har inga jobb och många fiskar för att få mat för dagen. Nu när de bor på land är de inte längre begränsade till livsytan på en båt vilket har resulterat i att det nu föds många fler barn. 90% av alla barn i byn är under 10 år… De har heller ingen riktig nationalitet. Vissa kommer från thailand, andra från Malaysia eller Indonesien tror man. Eftersom deras folk alltid bott ute till havs och inte har några papper så är det ingen som riktigt vet vet var de kommer från.

Jag förstod det som att det finns en liten skola i denna byn men i övrigt har de ingen utbildning. Det gör att de inte vet vilka konsekvenser t.ex dynamitfiske har på reven och djurlivet. De tycker det är jättesmidigt att fiska med dynamit. Tyvärr kommer dykbåtarna ibland till dykplatser och möts av hundratals döda fiskar. Det är väldigt sorgligt alltihop. Scuba Juncie som vi dök med jobbar mycket ihop med just denna byn för att utbilda dem inom marine life med fokus på barnen. Vuxna har en tendens att göra som man alltid gjort… För ett tag sedan hade en fiskare fångat en stor Devil Ray som de hängde upp i gälarna för att försöka sälja. Vad gör man inte om man är fattig och behöver alla pengar man kan få? Personalen här på Scuba Junkie kunde inte bara titta på medan den långsamt dog utan köpte den av dem för typ 15 myr (30kr) för att släppa ut den i havet igen. Det paradoxala är att fiskarna i byn nu vet att de kan tjäna pengar på detta vilket gör att de kommer göra det igen… Man förstår båda sidorna på något sätt. Det blir så dumt allting. 

Det är ungefär samma problem med sköldpaddsägg. Här brukade folket gräva upp dem ur sanden för att sälja dem på svarta marknaden för 5 myr/st. Nu mera köper Scuba Juncie äggen för 10 myr/st och tar hand om dem i ett ”turtle hatchery” innan de släpper ut sköldpaddsbäbisarna i det vilda.

Här kan ni läsa lite mer om projektet. Det är ett väldigt viktigt jobb de gör men samtidigt sorgligt att det ens ska behövas.

På kvällen hade vi ett häftigt night dive på Froggy’s och sedan hängde vi uppe i baren där det spelades gitarr och sjöngs till sent. Men då hade vi redan hunnit gå och lägga oss.

DAY 38 – Torsdag 11 februari

Såhär ser morgonens muntra frukostsällskap ut. Ryck upp dig.

Första dyket idag blev Nearly Lost World utanför Kapalai Island. För ett tag sedan byggde de om på ön vilket gjorde att de förlorade sin referenspunkt till dykplatsen Lost World. Sen dess har de inte lyckats hitta rätt drop off. Nu kallar de helt enkelt platsen här för Nearly Lost World tills de hittar den igen.

Andra dyket var på Kapalai Rock där bland annat denna muränan va ute på en liten simtur. Häftigt att se dem ute ur sina hål!

Och en Broadclub Cuttlefish.

No smoking on the boat. Här har ni Simon som är vår guide idag. Han är nog närmaste 60 år och har över 5500 dyk i bagaget. 2500 av dem på Sipadan. Ganska erfaren. Simon lärde oss skillnaden mellan en morray eel och en Ribbon eel idag. (Melodi: That’s amore) ”If it’s green and it’s brown and it lives in the ground – that’s a morray! If it’s yellow and blue and it’s looking at you – that’s a ribbon eel!” Hatar honom för det. Archie kommer ha den på hjärnan i veckor framöver och jag har redan tröttnat… 

Dagens tredje dyk blev Eel garden. Här såg vi massa! Vi ser massa på alla dyk här, men extra mycket här. Bland annat Peacock Shrimp (på bilden), 4 olika sorters muränor och flera Harlequin Sweetlips Juvenile (alltså inte fullvuxna). De ”fladdrar” runt snarare än simmar och beter sig som om de vore fulla. Googla. Älsklings-fisk! Och sjukt att de kan se så olika ut från unga till vuxna.

Sen såg vi även några små Banded Sea kraits. Vi såg nog inget nytt idag men jag ser gärna allt här tusen gånger om!

Hello.

När vi kom tillbaka till vår bungalow hade vi fått en lapp med inbjudan till ett lokalt bröllop i den lilla byn. Det ville vi så klart gå på! Älskar nya kulturer och att se vad de har för liv och traditioner. Vi stannade en stund och tittade på alla små barn (säkert 100st och alla va under 5år) som skrattade, dansade och sjöng ikapp med livebandet som bestod av en kille med mick och en DJ. Det kändes snarare som en konsert än ett bröllop men vi hann ju gå innan själva vigseln startade. Hur härligt är det inte att leva i en kultur där man håller bröllop i sin by och ALLA är välkomna?

Sedan gick vi hem till vårat igen och kände ett slags vemod över hur klyftorna i våra samhällen ofta förstärks precis såhär. Med en mur…

DAY 34 – Söndag 7 februari

Idag har vi haft en ledig dag i Kuala Lumpur i väntan på flyget till Borneo ikväll. Vårat hotell låg precis intill China Town som enligt folk ska vara ett trevligt område. Vi tog en snabb kik in men tyckte det va för mycket försäljare av billiga kopior på saker vi inte behövde ha. Det enda vi såg av stan i övrigt va väggarna i tunnelbanan och insidan av ett shoppingcenter där jag köpte en bikini.

Sedan fikade vi en banan i ett hörn av stationen.

Här kostar en tunnelbanebiljett 2kr per person och man får en liten peng att åka med.

Vi är som sagt inga stora storstadsfans och brydde oss inte om att åka och kolla på Petronas Twin Towers. Här fick vi en glimt av dom i fjärran. Det räckte fint för oss.

Flyget till Kota Kinabalu gick 22.10 och jag fördrev tiden med att skriva dagbok, dricka kaffe och äta belgisk choklad. En favoritsyssla kan man säga.

Vi landade i KK klockan ett på natten och sov här tills vårat nästa plan skulle gå 07.10. Och VEM bestämmer generell medeltemperatur på flygplatser förresten?! Den är ju orimlig.

Ingen vacker syn. Förlåt alla förbipasserande. Och ja, jag har byggt en liten sovskärm här ja.

DAY 35 – Måndag 8 februari

Tidigt i morses flög vi från KK till Sandakan där vi bytte plan igen. (Archie som bokat denna gången. Då blev det inte så noga med att kolla om det va några byten och sånt… ♡ Det blev det billigaste liksom).

Inrikesflyget från Sandakan gjorde mig typ deprimerad. När vi kikar ut genom fönstret och hoppas på regnskog möts vi istället av palmolja palmolja palmolja. Så långt ögat når är regnskogen skövlad för att ge plats åt palmoljeodlingar. Det finns många diskussioner kring palmoljan och jag antar ni förstår vilken sida vi står på… Det är hemskt.

Äntligen på fast mark och närmare slutdestination.

Vi tog en taxi i 1,5h och sen åt vi lunch (black pepper chicken) i Semporna medan vi väntade på vår båt.

Många hus/hotell är på pelare ovanför vattnet här.

Båtresan ut till Mabul, där vi ska bo och dyka den närmaste veckan, tog ungefär en timma. När vi kom fram till ön va alla genomblöta, inlusive bebis.

Vi checkade in på rummet och gick direkt upp till restaurangen. Efter typ 2,5 resdagar va vi värda en alldeles för dyr Corona.

Och tre glassar.

Vi spanade in omgivningarna lite innan det blev mörkt. Är lika med: gå på en rak väg från rummet ut på bryggan och titta ner i havet.

Alla måltider ingår så på kvällen gick vi tillbaka och åt god middag. Väldigt trevligt att de har ett stort hus där alla kan hänga, äta, dricka öl och spela kort typ.

♡

Ikväll orkade vi dock inte vara ett dugg sociala så vi spelade Chicago ensamma utanför vårt rum innan vi somnade orimligt tidigt.

DAY 35 – Tisdag 9 februari

Första dykdagen på Mabul! Vi laddade med massa frukost.

Så här fin är vår allé ner till havet.

Första dyket blev Lobster Wall. Jag hade problem med min buoyancy (världens jobbigaste ord att stava) hela dyket. Det va ganska strömt, jag hade dubbla våtdräkter (fryser som en liten nakenkatt annars), för få vikter och lyckades antagligen inte få ut all luft ur min BC. Detta gjorde att jag steg uppåt hela tiden och eftersom jag redan hade börjat få smått panik där nere va det svårt att tänka helt logiskt. Är fruktansvärt att inte känna att man har full kontroll på sin utrustning under vattnet. Vår divemaster Michelle (21 år!) var väldigt proffsig och tog hand om mig efteråt när jag blev orolig för att jag gått upp för snabbt. Vid djupdyk är det ju extra viktigt att vara försiktig med det. Jag va säker på att jag skulle få alla typer av dykarsjuka som finns. Aldrig en riktigt go känsla att bli tröstad som ett barn av någon som är 5 år yngre och typ världsvan. Haha! Men vi ska väl hamna i alla möjliga och obekväma situationer här i livet ändå. Eller vad säger ni?

Vi tog en fika efter första dyket så nu mår jag bra igen! Haha. Vi konstaterade att jag nog hade hunnit med ett safetystop ändå och att det inte skulle va någon fara. Andra dyket blev på Pang Lima. Det va ett bra dyk :)

Efter lunchen vilade vi oss en liten stund i våran hängmatta innan det va dags för dagens tredje och sista dyk.

Paradise! Inte konstigt att de döpt denna dykplatsen till paradiset.

Det finns tre vrak på denna platsen och vi såg intressanta saker åt vilket håll vi än tittade.

Och massor av fina fiskar! Detta va nog vårat bästa dyk hittills.

På kvällen hängde vi uppe i ”baren” och läste, skrev och kollade igenom alla bilder och filmer vi tagit under dagen. Man blir helt mosig och matt efter dyken så det finns inte riktigt ork till att göra något mer ansträngande än det här. Men det kan vi leva med :)